Det snurrar... bzzim!

Känns som om världen ibland är ett negativ. En motsatsbild till hur saker egentligen borde vara. Betoning på "borde" och tillägger kommentar om att borde är skitsnack då tvång inte existerar. Bzzzz
När jag får sådana lite paradoxala visioner blir jag lätt totalt off. Finner ni till exempel någon substans, någon hållfast mening i dessa ord. Om inte... så hata mig innerligt. Jag förslösar era liv nu... som om en sekund faktiskt har betydelse. Det finns en relativt stor nackdel med att flödesskriva såhär, lyssnandes till utflippad trance, techno, elektro skit... jag vet inte skillnaden så jag rabblar dem allihop. Nackdelen är att jag har en ganska vag uppfattning om vad det här leder. Troligtvis ingenstans... se jag hade rätt. Hah... slut typ.

Argon

Jag finner ingen substans i saker och ting längre. Det finns en känsla av burdus meningslöshet som inte riktigt vill släppa taget. Den största frågan är nog om jag verkligen vill att den ska släppa taget och det mest sannolika svaret är "nej".

Man har så mycket minnen från så många platser vid så många tidpunkter. Jag översköljs ibland av den karakteristiska Karlstad-vågen och jag hindrar den aldrig. Jag har en nästan för bra bild av Karlstad för att kalla bilden realistisk. Man(Jag) har en förmåga att sopa av sig minnen med huggtänder och behålla de utan. Trots det blöder man rätt rejält ibland.

Jag tar promenader till Tutjärn allt oftare. Nu när ängen är grus och grävskops-lera blev jag tvungen att hitta ett nytt ställe med mening. Tutjärn är bra.

Tutjärn

Idag har varit en dag med Nightwish så att säga. Främst Sleeping Sun. Det passade idag när solen befann sig bakom ett tunt molntäcke nästan hela tiden.

Tutjärn

Åter till angelägenheterna

Jag lyssnar för tillfället igenom In Flames nya album, A sense of purpose. Den titeln beskriver väldigt mycket det jag saknar. Rent konkret så saknar jag det visserligen inte rent känslomässigt men det är något jag inte har i alla fall. Av någon anledning fick jag även, för några veckor sedan, för mig att jag skulle börja skriva poesi på haket igen... man förvånas av sig själv. Det var ett halvår sedan sist.


Det slog mig för någon dag sedan att vädret inte är lika påträngande längre. Det liksom har tagit ett steg tillbaka och låter mig röra på mig en aning. Jag hyser dock en förunderlig längtan efter ett monstruöst oväder innehållande öronbedövande åskmuller och blixtupplysta skyar. Det är alltid lika laddat(heh). Och trots att det är en pinsamt utnött klyscha så blir världen faktiskt på något sätt rensopad från all skit som hänger i luften.

Såg Tunna röda linjen för nån vecka sedan. bra film indeed. Mycket bra.

Så börjar bloggandet igen? Ja vem vet... jag kanske håller på längre än 57 inlägg den här gången.