Och världens rättvisor är så avlägsna att vi föds knästående. Så vem är du att säga något alls? Eller jag. Ibland krävs det att någon slår till en för att man ska fatta. Bah!
Jag är inte så gammal
många sekunder, få timmar
darrar man så gör man det förgäves
att stoppa tiden
är bland det svåraste som finns
Jag kommer aldrig dit i vilket fall
hoppas man så gör man det på ängen
ryggen mot gräset men ögonen mot molnen
och allt som sveper genom stråna
bultar på mitt hjärta
och allt hamnar i obalans
Verkar vinden inte avta
och benen domnar bort
alla dessa sekunder syns blott
på väckarklockan på mitt skrivbord
här i vinden mäts tiden i drömmar
varken jag eller tiden innan
tycks ha förstått varför vi inte längre finns
här verkar övergången mellan
mig och någon annan
så mycket mer avlägsen
så mycket mer verklig
På skrivbordet ringer väckarklockan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar