I say no more

Verkligen sova

Villkoren är enkla. Man gör som man ska, får vad man förtjänar, hatar det man undanhålls och skyller sig själv. Som förväntat, som på beställning. Med ett urverks precision. Utan omvägar, sidospår eller onödigheter i allmänhet. Så enkelt.


Det värker bakom ögonlocken. Jag måste nog sova.

Alla vet, allt tar slut...

Men inte ens min kantiga, strukturerade och logiska tankeförmåga ämnar göra annat än kortsluta... igen. Ja, igen. Bah!


Vilken fantastiskt välformad återvändsgränd. Jag letar i arkiven och stöter på vissa motsägelser, betraktar dem en stund, skrattar lite ansträng och packar harklande ner dem i någon låda någonstans. Letar vidare. En klocka? Vad ska jag med den till nu? Det blir aningen luddigt och lite svårt att greppa men efter noggrann inpackning och förträngning är inte heller den ett problem. Och så en skiva. Jasså den. Lisa Ekdahl. Minnen om kaplastavar, små bilar och en farsa på en pall i ett vardagsrum. Tänka sig. Vad mer? Jo, en brinnande brödrost. Knäckebröd skulle tydligen inte rostas. Man lär sig minsann. Brann gjorde den.

Illamåendet slår igenom

Ja det är tamejfan så att man blir illamående. Jag ser med sådan avsmak på dessa individer i dessa specifika ögonblick. Jag hatade dem så innerligt och egentligen inte särskilt berättigat om jag ska vara ärlig. Men jag spelade orörd som vanligt. Pah. Gå fram, slå dem på käften: "Du låtsas bara ditt as".

Tack vare, eller på grund av omständigheterna kom det tillbaka till mig ganska påträngande. Inte saknaden, för den tror jag är överflugen för ett par år sedan, men ändå känslan. Det är lite obehagligt rent personligt och det isar längs med ryggraden då och då när alla dessa kontrafaktiska tankeriktningar gör sig påminda.

Poängen, du glömde helt bort poängen

Madrid. Det var en stad jag tyckte om. Madrid.

Och i min uppenbart absurda strävan efter mina rötter fann jag trots allt en stämning som på många sätt berörde. Ja Jesus... jag är svensk. Varför i helsike har jag någonsin trott mig tillhöra någon annan kultur än den vördnadsvärda knäckebröd-med-lite-mer-IKEA-och-midsommar kulturen. Åtta grader och regna var det ja.

Dark side of the earth

duu upjd xy åböfs duu udäd...

Dekadens (sek mel drev rekry ex hyw toyx?)

hah... jag jobbade i åtta timmar.

Det är inte för inte som man anser sig bättre än andra. Nog för att patrasket har jobb men inte ett så eländigt och överbetalt som mitt. Vicks Blue räddade min hals från total kollaps och ett par bortgångna kunder blev kronan på verket i en misslyckad eftermiddagsförsäljning.

Vi har inte tid, inte plats, inte någonting, ingen aning.

City, city whatever little city... work work work

Soil - Unreal

Can you see all the
clear skin infront of me
Can you see can you see
what you wanna see
Can you see there's a little spot
of light in me
Can you see can you tell I'm fucked

Gaha... och det var i samma ögonblick som han fann att han hatade varje liten rörelse som kunde betraktas i rummet. Just att ingenting tycktes vara stilla drev honom till vansinne. Pang!

Samma väder med undantag för solen

Jag har sett Lejonkungen. Det var en nostalgitripp i sann bemärkelse. 3, 2, 1 och så var man liten, söt och kunde ingenting om syra/bas-par eller integraler.

På ängen i skogen är stenkrossen igång från morgon till kväll och det där malande ljudet blir, när jag dramatiserar det (som den sanna eldsjäl jag är), en symbol för hur ett liv tuggar sig framåt, dock med sand i maskineriet och med mätaren för smörjolja på noll(samt för hur mina vistelser på ängen är ett minne blott). Skrivmaskin for f*** sake.

Jag är inte säker.

Jag gillar haikus. Matsuo Basho's "dödshaiku":

Sick on my journey,
only my dreams will wander
these desolate moors

Varma mackor... männsikor som föraktar semlor

I ett postapokalyptiskt tankenät är det oftast väldigt svårt att hitta vad man söker. Alla dessa lösa trådar som ligger i drivor. Någon har dragit ur sladdarna ur sina kontakter, trasslat ihop dem så mycket det bara har gått och sedan dumpat dem i en vrå. Om det inte blir kortslutning med påföljande brand så förblir allting bara stilla och tomt. Nada aktivitet whatsoever. Man trodde att man skulle kunna lösa problemet men alla djupgående analyser med Freud i baktankarna visade bara att när något brunnit upp så var det fasiken inte mycket att göra åt. Det var en sak om saker och ting var skadade, sladdar var nötta, kontakter glappade och kretsar rostade. Men när det inte fanns ett dyft kvar, inte kontakt någonstans eller ibland bara aska, ja då var det så att säga bara att bita i det sura äpplet och trampa vidare... trampa vidare utan aktivitet. Det kanske inte är det lättaste och troligtvis är det inget tvång. En mastodontisk kula genom alla kretskorten skulle kanske ordna saker och ting. Eller hindra ett tomt valv från att uppleva hur förbannat tomt det faktiskt var.

Blott fyra tunna brädor att få vila i till slut

Panta burkar, sjunga falskt, tänka om, minimera det mesta, oroa för mycket, ångra för mycket, omformulera, bli missförstådd, bli intensivt beroende, hoppas på för mycket, längta igen, minnas igen, kommentera igen, omkonstruera allt, undvika slask, älska slask, jobba på Stena Line, vara tillbaka, kontrollera situationer, okontrollerbara omständigheter, det går lite för fort, jag rabblar bara rappakalja, antar att det är som vanligt, inte för att ingen förstår men för att jag inte direkt orkar visa förståelse tillbaka. Jag skrattade så jag vek mig. Det var sjukt. Det var inte så jag kände mig. Ursäkta bristen på styckeindelning. Klockan är halv två. Hah...

Nytt stycke: Det är lite för sent att vara opartisk. Jag vill inte vara objektiv. Självklarheterna duggar tätt men jag får en subjektivt redigerad bild av min omvärld. Om jag råkar hata dig av någon anledning... glöm det jag hatar ingen. Det hör till min självbild att jag är en tollerant och förlåtande person... som Jesus. Ja Jesus... han var nog reko. Narkos.