Åter till angelägenheterna

Jag lyssnar för tillfället igenom In Flames nya album, A sense of purpose. Den titeln beskriver väldigt mycket det jag saknar. Rent konkret så saknar jag det visserligen inte rent känslomässigt men det är något jag inte har i alla fall. Av någon anledning fick jag även, för några veckor sedan, för mig att jag skulle börja skriva poesi på haket igen... man förvånas av sig själv. Det var ett halvår sedan sist.


Det slog mig för någon dag sedan att vädret inte är lika påträngande längre. Det liksom har tagit ett steg tillbaka och låter mig röra på mig en aning. Jag hyser dock en förunderlig längtan efter ett monstruöst oväder innehållande öronbedövande åskmuller och blixtupplysta skyar. Det är alltid lika laddat(heh). Och trots att det är en pinsamt utnött klyscha så blir världen faktiskt på något sätt rensopad från all skit som hänger i luften.

Såg Tunna röda linjen för nån vecka sedan. bra film indeed. Mycket bra.

Så börjar bloggandet igen? Ja vem vet... jag kanske håller på längre än 57 inlägg den här gången.