Jag har sett Lejonkungen. Det var en nostalgitripp i sann bemärkelse. 3, 2, 1 och så var man liten, söt och kunde ingenting om syra/bas-par eller integraler.
På ängen i skogen är stenkrossen igång från morgon till kväll och det där malande ljudet blir, när jag dramatiserar det (som den sanna eldsjäl jag är), en symbol för hur ett liv tuggar sig framåt, dock med sand i maskineriet och med mätaren för smörjolja på noll(samt för hur mina vistelser på ängen är ett minne blott). Skrivmaskin for f*** sake.
Jag är inte säker.
Jag gillar haikus. Matsuo Basho's "dödshaiku":
Sick on my journey,
only my dreams will wander
these desolate moors
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar