onsdag, november 28, 2007

Att arbeta utan marginaler är manligt och modigt

I morse vaknade jag på ett annorlunda sätt. I mitt ansikte fanns ett uttryck av något som nästan aldrig syns där annars. PANIK! Jag såg till min förfäran att jag hade 6 minuter på mig att ta mig till busshållplatsen. Jag visste att om jag missade den bussen skulle jag missa det nationella provet i Engelska B. Som sagt: Panik!
Det är otroligt hur mycket man hinner med på tre minuter om man bara har motivationen och förtränger känslan av att ligga under en elefant. På tre minuter hann jag:

1. Hoppa upp ur sängen (Bokstavligt talat)
2. Dra på mig kläder (svårare än man tror när man fortfarande inte vet vad som är upp och vad som är ner i rummet)
3. Grabba tag i ryggsäcken (och dra igen dragkedjan på den)
4. Dundra ner för trapporna
5. Rusa genom köket (skrikandes: Jag hinner tyvärr inte göra så mycket alls just nu, till min chockade familj.)
6. Dra på mig jacka och skor (tyst svärandes över dragkedjan på jackan som vägrade samarbeta)
7. Vrålspringa till busshållplatsen

Jag hann. Men bussjäveln var fullsatt så jag missade skiten i alla fall. Jag stod kvar på busshållplatsen en halvtimme och tog nästa buss. I slutändan löste sig allt ganska väl. Jag kom för sent men hann med provet ändå.

Resten av dagen har varit ganska avslappnad. Jag åt min panerade fisk med nånting-sås och drack mitt vatten lugnt samtalande med herr D.W. Min hjärna har varit ganska tom idag och de gånger då den aktivt varit kreativ har jag blivit så trött att jag nästan trott att jag sov. Inga ansträngande tankar idag med andra ord... bara tomhet. I fysiken gick vi vidare med fältstyrka och magnetiskt blaha. Tavlan var fullklottrad och halva klassen förstod inte ett smack. Jag var till en början en av dem. I slutet tror jag dock att vi hade lyckats greppa grejjen.

Eftersom min hjärna har varit som en ballong fylld av absolut frånvaro av någonting alls så har jag inte så mycket intressant att säga. Jo förresten. Jag upptäckte tidigare idag, under lunchen närmare bestämt, att jag inte har en aning om vem Kate Moss är. Jag är nu helt övertygad om att jag aldrig vetat det heller. Om ni anser att jag någon gång har trott mig kunna klura ut vem det är så är det ni som är dåliga på att tolka mig. Ditt fel, inte mitt.

Så. Nu vet jag vem Kate Moss är. Pff... kunde hon inte varit astronaut eller så? Lite mer spännande. nej. Världen är som den alltid har varit: som vanligt. Suck.

Det regnar och jag ska ut med hunden. Gud vet inte vem det är han jävlas med säger jag bara. En dag slår jag tillbaka, och då... då.


Men just nu regnar det och det är inte mycket att göra åt. Jag får väl klä mig torrt och hacka tänder. Over and out.

Leafar

6 kommentarer:

Anonym sa...

Modigt, ja mycket! (Fast ganska korkat många gånger.) Manligt... nja... rätt könsneutralt skulle jag tro. Fast det beror väl på vad man menar med manligt...Om det är manligt som i coolt manligt så är det verkligen inte det! Orka riskera att komma sent liksom. Kvinnor kanske är bättre på att planera? Äsch, nu svamlar jag bara... Jobbigt att vara tidsoptimist!
Ha det bra! Kramar Sandra

Anonym sa...

Glömde säga att jag gilar din blogg skarpt! Precis lagom lättläst, lagom mycket humor och bra språk!
Kepp up the good work ;)

Leafar sa...

Det är modigt. Punkt slut. Och det är manligt. Att vara modig är manligt. Jag är extremt sexistisk för att för tillfället gynnar det mig, okej? :)

Kul att du tycker så... tack.

Anonym sa...

Trots att David redan redogjort din morgon var det ändå väldigt roligt att läsa om den. Det är bara så underbart att höra att andra människor också lyckas på det där sättet som man tror att man är ganska ensam om för man kan inte föreställa sig att någon annan haft lika mycket tur eller otur. Fattar du? Aja strunt samma. I viket fall har jag haft en hemsk dag i övrigt som du kanske redan förstått så tack för en bra blogg. Jag tycker du ska skriva en bok så kan jag läsa den varje gång jag är hemma och sjuk och behöver uppmuntras.

Anonym sa...

Måste jag skriva att det är jag (Ellen) som kommenterade? Eller är du såpass smart att du fattar när det är jag? Jag tycker du ska fatta det. Fast du kanske har många kompisar som är hemma och sjuka. Men nu när jag tänker efter så avslutade jag min förra kommentar med /Din vän, och du var osäker på om det var jag även om du nämnt mig i blogginlägget som "en vän". Jag tyckte nog jag var smart. Jag tycker fortfarande jag är smart. och detta börjar bli en lång kommentar nu. så hej svejs

Leafar sa...

Jo, jag förstod att det var du efter första kommentaren. Men tack för förtydligandet.

Ja, jag får väl skriva en bok.