Schematisk beskrivning av en dag i osymmetri

8:00-8:50 Idrott och hälsa
8:50-9:55 Rast
9:55-11:05 Engelska
11:05-11:20 Rast
11:20-12:30 Biologi
12:30-16:00 En sjuhelvetes håltimma med lunchen inbakad(fyndigt värre)
16:00-17:00 Musik
Rapport:
Idrott och hälsa:
Tja... badminton är inte så illa även om 66.666...% av bollarna vi använde var i sådant skick att man hade velat bränna dem levande. Herr D.W slog en av bollarna sönder och samman(vi hjälptes säkert åt men allt blir lättare om man låtsas att man själv inte har någon skuld i det hela) och vi fick fixa en ny. Jag förlorade på rundbadminton.

Rast 1:
Återlämnade en bok på biblioteket, tog en yoggi drickyoghurt(åt dåligt med frukost), såg herr R.L röka bort ytterligare fem minuter av sitt liv och samlade slutligen ihop tankarna kring boken jag skulle presentera på Engelskan.

Engelskan:
"divide yourself in groups of approximatley four or five people" är engelskalektionens heliga mantra och vår lärarinna använder det så flitigt att jag anar att de muskler som formar dessa ord är på Schwarzenegger-nivå. Presentation av boken i smågrupper och ja... that was it.

Rast 2:
Minns inte. Kallar dessa raster för svarta hål. Tid som jag har tillbringat görandes ingenting.

Biologi:
Filmtittande hela lektionen. Filmen var om fosterutvecklingen. Jag sa till mig själv att: 'Så har då aldrig jag sett ut'. Jag menar... skulle jag, jordens mest fulländade varelse ha sett ut som en missbildad mask? Tror inte det nej. Filmen var från 80-talet och innehöll några intressanta faktafel som vår lärare gick igenom efteråt. Herr D.W sa lite senare att han hade insett hur ful människan var på insidan efter att ha sett den filmen. Vissa säger att insidan är det som räknas... ja då är vi väl körda hela bunten antar jag.

En sjuhelvetes håltimma med lunchen inbakad(fyndigt värre):
Precis vad det låter som. Jag åt kebebpannan och lyckades sedan övertala herr D.W att vi skull filura oss in till stan för och göra nått bättre än att växa fast vid plastsoffor i olika nyanser. Han var lite motsträvig till en början men gav med sig för min enorma pondus. Herr D.W hittade en t-shirt och jag en tröja i stan. Kändes bra, som om man hade uträttat något fundamentalt viktigt. Kanske var det bara känslan av att ha rätt mot herr D.W.

Musik:
Dunder och brak i en timmes tid. Jättekul. Och basgången på låten vi spelar(The corals - Dreaming of you), sätter sig som ett smäck. Spelar man den tio gånger i rad tror man att man ska implodera av tjatighet(finns det ordet?).

Sedan tog man bussen hem och mötte herr D.N(inte tidningen nej) på den. Han hade skaffat körkort och var nog mäkta stolt. Bara jag kvar av de fyra musketörerna som inte har körkort. Och jag är den som har tillgång till bil. Ironin är slående.

Jag kom idag på mig själv med att grunna på huruvida man skulle kunna tillverka en evighetsmaskin eller inte. Jag blev arg på mig själv. Jag vet att evighetsmaskiner inte fungerar(termodynamikens lagar, tack för det) men ändå satt jag och funderade på (o)möjliga lösningar. Som sagt gjorde det mig förbannad och jag spenderade några minuter på att hata energiprincipen för att den omöjliggjorde evighetsmaskinen. Det kändes bra.

Andra saker som kändes bra idag:
1. Det-känns-ju-nästan-som-om-jag-är-på-bra-humör mentaliteten som styrde min dag.
2. Den där drickyoghurten med smak av tranbär och... nått annat. Tror att det var tranbär.
3. Att spela en monoton basgång i en timme utan att implodera.
4. Det faktum att KappAhl hade ett blankpolerat golv som fick mig att känna mig... rik helt enkelt.
5. Att herr D.N(fortfarande inte tidningen) hade fixat körkort(ännu någon man kan snålåka med)
6. Att jag inte kommer på fler bra saker för då slipper den förbenade listan bli så lång.

Och jag kände mig fenomenalt kulturell när jag befann mig i stan idag. Jag såg att Gallerix sålde tavlor av en konstnär som jag upptäckte för inte så länge sedan. Antar att om Gallerix säljer det så vill Sverige ha det och då måste ju någonting vara rätt hos mig. Så här ser tavlorna ut:

Jag spelar just nu soundtracket till Requiem for a dream i orkester-versionen. Att lyssna på den är som att känna sitt liv gå i kras under sina fötter. Glaset skär i fotsulorna och man faller ner i mörkret. Lika svart som en busslast av Edgar allan Poes. Så det så.

Jag har av någon anledning nu fått för mig att Kate Moss är gift med Tom Cruise. Varför sjuttsingen tror jag det. Jag vägrar dock kolla upp det. Min stolthet bygger på att jag har lite allmänbildning och det finns många som anser att jag bör veta vem hon är. Jag får klura vidare... Må jordens avskum, bloggarna, dö en förfärlig död. tack för mig...

Leafar